Det kommer bli bra
Ett helt jävla inlägg försvann. Det handlade om att man inte alltid vet vart allt är på väg. Och inte behöver det.
Jag vet faktiskt inte vad jag gör med den här bloggen och varför? Vart ska jag. Vad ska jag fota. Ska jag rikta in mig på något. Jag skiter i det nu. Jag vill avbilda det jag älskar för stunden. Just nu vill jag visa min katt, Syrsan.
Hon som kisade på mig på sådär katt-snällt vis första kvällen hemma hos mig då jag talade om för henne att den rosa kudden hon just slingrat ihop sig på i soffan min var till henne:
- Den är till dig! Den är köpt till dig...
Hon såg lugn ut. Förvissad om att jag var en fast och trygg punkt för henne. Jag var inte lika säker på att jag skulle klara av att vara det dock. Men andra gången jag var och tittade på henne och tog upp henne så letade hon sig till min vänstra axel och slickade mig i örat precis som för att viska:
- Det är lugnt. JAG är inte orolig!
Jag började nästan gråta när jag tog bussen därifrån. ALL oro var försvunnen som jag haft mellan första och andra mötet hos uppfödaren. Det skulle bli bra. Man behöver inte veta allt!
Bilden till vänster är tagen utan blixt. Big mistake i det läget.
Första system-kamerabilden med filter. Skylight som gör fotot mer gammeldags.
Blixtbild. Den sista.
Nåväl. Det blir nog, om jag känner mig själv lite, en del djurbilder i alla fall. Det har mitt år med Iphone
visat på. Den jag köpte timmen innan jag hämtade Syrsan. Och så naturkort och andra djurbilder har jag nog på känn. Plus porträtt.
Sedan så behöver varken jag eller någon annan veta preeeecis hur allt ska vara. Jag vill avbilda det jag känner för i stunden. Jag vill inte nischa mig. Den dagen jag, eventuellt, nischar mig. Då kommer jag veta vad det blir för nisch. Så full fart ös mot det okända.
Har fortfarande inte träffat den där Sofia som jag längtar efter att fota. Men till veckan om inget går fel
