giselaphoto

Brukar ni drömma om att återuppleva ett minne. Eller dväljas i minnen. Bra men även de där mörka stunderna. Det sägs att man borde förpassa hjärnspöken till där de hör hemma. Till, just det, det förflutna.

 

Det förflutna är inget att spara på. När det ringer upp dig, låt det passera till röstbrevlådan. Det har inget nytt att säga. Inget att ge. Det är här och nu som gäller. Men. Mig har det något att säga. Jag har arbetat som dagstidnings-fotograf i Norrbotten en gång i tiden. Efter några år blev jag utlasad och började istället jobba inom vården.

 

Nu har 7 år gått och jag minns knappt att jag prenumererade på tidningen Foto; lusläste den från början till slut. Att jag spenderade timmar i mörker-rum och, faktiskt, även var med på den tiden då vi plåtade med filmrullar, riktiga negativ. En stressig kväll på redaktionen - inte långt före tidningen skulle gå i tryck - låg jag på golvet och kollade igenom bild för bild i takt med att det färdiga negativet sipprade ut ur framkallnings-maskinen där nere. Allt för att snabbt göra ett urval av fotona. Det känns som en dröm? Har det hänt mig?

 

Jag har bestämt mig för att ringa upp det förflutna. Säga att jag saknar det. Att jag vill träffa det igen. Därför har jag startat denna blogg. För att återknyta kontakten med foton. Men för att kunna det måste jag börja med det som var då. Jag måste se det jag såg då. För att utvecklas. Gå vidare...