Konserter och Kärlek
Ett elektroniskt band jag glömt namnet på, Jokkmokk, digitalt foto från början på 2000-talet
Jag var med Nils Johansson, som skrev, på musik-evenemang i Jokkmokk. Det var sommar, eller sen vår. Och före kvällens jobb, vilket skulle hållas i matsalen i en skola i byn, där folk skulle spela och sjunga, låg jag på kyrkogården nära centrum. Jag stretchade och kisade mot himlen. Och jag passade på att träna på en dans vi skulle visa upp någon vecka senare.
Sedan fick jag för mig att dra en bön till Gud. Min Gud vad det nu är? Kalla det Universum. Valfritt. "Sänd mig en pojkvän nu som älskar mig och som jag älskar tillbaka. Jag har fått nog. Snälla, snälla, snälla...."
Nils satt och skrev under den tiden. Jag var pigg och glad och fylld av solsken då vi senare traskade iväg till matsalen. Det där elektroniska bandet var först ut. Det var inte bra. Sedan kom en pojke, ja det var nog så då, med gitarr och jag vart blixtförälskad 20 meter före han gick upp på scen. Vi vart tillsammans något, eller två år senare och det höll i cirka 4 år. Kommer alltid komma ihåg den musikfestivalen i Jokkmokk.
Robyn på Piteå Dansar och Ler, något år senare, digitalt foto.
Jag var med honom en sommar senare. Under våra första månader tillsammans. På en annan festival. Han var ledig och jag jobbade. Piteå Dansar och Ler. Vi möttes upp en stund. Jag åt Langos och smöret rann längs min haka och jag minns att jag ville torka bort det. Fort och effektivt och inte vara grisig. För han satt och log och tittade på mig. Robyn var grym den sommaren.
Heavy Metal festival i Finland, Tornio. Digitala foton.
Jag körde dit själv med bilen, ända från Luleå. Till finska Torneå. Han som skrev åt tidningen bodde tydligen här och var frilansare. Vi träffades aldrig ens en gång. Älskade att stå där själv och känna stämningen träffa rakt i pulsen. Jag träffade ett gammalt ex. däremot. En sådan där som man inte stött på, på flera, herrans massa år. Det kändes inte självklart att han skulle vara här. Så långt från Luleå. Där vi en gång druckit chai-te och pratat om hälsa i min lilla etta i Luleå. Han gick visst någon utbildning med inriktning på produktion, ljud och musik nu, berättade han. Vi skrattade och tyckte det var så roligt att ses igen.
All utrustning ovan bestod av 100-tusen-kronors hus på kameran och objektiv jag inte fingrat på sedan dess. Över 10 år sedan...
Undrar vad livet ger en om 10 år? Och under vägen tills dess? Jag tycker det är spännande.
Det gör jag minsann :)